Egentligen har rubrike ingenting med vad jag nu kan tänkas skriva i det här inlägget - denna lilla bit av min elektroniska och för alltid öppna dagbok - men det är just den låten jag lyssnar på nu. Just nu, alltså. Eller, den heter ju egentligen bara How you remind me, men what ever...
Bra låt!
TV:spel, i det här fallet... okej, TV:spel, som i Wii:spel, kan vara farligt. Farligt för humöret, det vill säga. Köpte - under min tripp till Luleå (Lule) här om dagen - ett nytt spel till mitt Wii. Jag har nämnligen nött ut - varvat så där tre, fyra gånger - mitt Zelda Twilight Princess, så jag letade helt enkelt efter ett nytt äventyrsspel. Eller, actionspel, om du så föredrar. Det blev The legend of Spyro The eternal Night, ett bra spel, men den person som gjorde det måste ha fått en propp i skallen någonstanns under tillverkandet. Varför, om jag får fråga, ska det vara så som det är? Jag kan dra ett sexempel. Tänk dig att det är... ett hus. Ett hus med ett antal rum. I varje ru finns det en grupp med fiender som man måste döda. Om du misslyckas i något av rummen, det spelar ingen roll vilket, måste du börja om från rum ett igen. Från ruta ett, så att säga. Om man så inte har satt ett enda jävla liv i det huset, MEN VAD FAN! FRUSTRATIONEN ÄR ETT FAKTUM! Du måste göra om det, göra om det och göra om det. Hallå! Alla här i världen är inte fucking proffs på att spela TV:spel!!! Naiva jävel...
No one knows what its like, to be the bad guy...
Nej, man spelar oftast inte den onda i storyn när man kör ett spel. Hm... Någonting att ändra på kanske? Nästa spel jag köper, det ska vara en ond varelse som ska klubba ner ljuset! LET'S KICK SOME ASS!
-Gusto (20:28)